Jenny 2009

       

Hej jag heter Panda och jag bor i slasken

Vissa katter är allt bra knäppa. Hon väntar på att någon ska förbarma sig över henne och sätta på vattenkranen så hon kan kasta sig in under den och skvätta vatten i hela köket... och vem var det som sa att katter inte gillar vatten?

När Naken utmanade mig tänkte matte först skriva ett inlägg åt mig men jag satte mig emot det och vägrade uttala mig i frågan om jag inte fick skriva inlägget själv. Så här kommer alltså mitt första egna inlägg och det ska handla om varför en häftih hund som jag har ett så töntigt namn.

När jag var riktigt riktigt liten... Så liten att jag knappt kunde skilja mina öron från min svans, kretsade hela min värld kring min mamma Lovika och mina vilda syskon. Dagarna var fyllda av stoj och lek och himelskt god mat. Vi fick ofta besök av stora hemska människor som störde leken och bar iväg med mina syskon långa stunder.
Jag tyckte aldrig om de där människorna. När de försökte prata med mig låtsades jag som om de inte fanns och hoppades att de skulle gå sin väg vilket de oftast gjorde. Jag blev inte glad när jag fick höra att det var dessa oönskade människogäster som skulle bli mina syskons nya familjer. Min mamma tyckte att jag också skulle välja ut några människor som jag ville bo hos i framtiden men jag vägrade.

Så en morgon när jag vaknade i högen av varma mjuka syskon  hittade jag en liten pappersbit som vinden hade burit in på vår tomt. Jag han knappt lukta på den innan syskonen var över mig och försökte ta den häftiga lappen. Jag sprang runt hela huset med pappersbiten i munnen och försökte hitta ett ställe att gömma den på medan de andra  valparna var mig i hasorna och naffsade och skällde. Plötsligt fick jag syn på en människa och det gav mig en idé. Jag skulle låta människan vakta lappen tills syskonen glömt bort den. Det var ingen lysande idé men i samma stund blev jag omkulltacklad av en syster och om jag inte ville bli av med min lapp så hade jag inget val.
Jag satte kurs på människorna. Sprang allt vad tassarna bar och sladdade in i människans ben. När hon böjde sig ner släppte jag pappersbiten i hennes hand och sprang sedan iväg igen medan jag hoppades att syskonen inte sett vad jag gjort. Mina förföljare saktade in... tittade som hastigast på människorna och satte sedan av efter mig igen. Jag hade överlistat dem! Lappen var säker.

Nu funderar ni säkert vad mitt namn har med det här att göra och jag ska medge att jag också tycker det är lite långsökt ... Människorna jag satt att vakta lappen trodde att den innehöll något hemligt meddelande bara ämnat för dem. Att jag valt ut dem bland alla andra. De tog min undanmanöver som ett tecken och bestämde sig för att de ville ha den där lilla valpen som inte visat något intresse för någon annan än dem.
De använde sina ytterst små hjärnor och lyckades efter många omvägar komma fram till att det var Love jag skulle heta. Love som i loveletter. De trodde verkligen att den där lilla papperslappen var viktig. Klart den var viktig. För en 8 veckors hundvalp var den hela livet. Vad den kan tänkas ha för intresse för dem har jag fortfarande inte förstått.
Så här i efterhand har jag förlikat mig vid mitt fåniga namn men vill förtydliga att det uttalas Love på svenska och inte som engelska love. Love är i alla fall bättre än Standa som min mammas familj kallade mig. Efter en tjeckisk glasblåsare.
Dessutom tycker jag om att mitt namn påminner om mamma Lovika. Hon är en riktig hund hon!

Det är ganska sällan någon kallar mig Love idag. Det är Poob, Toobi, Tobbe, Poppe och alla andra möjliga och omöjliga saker. Jag låter dem hållas. Så länge de inte skämmer ut mig i offentliga sammanhang så får de kalla mig vad de vill hemma i soffan. Så länge de gosar med  mig och ger mig mat är det väl sånt man får stå ut med.

Nu ska jag försöka dra med mig matte ut i snön. Alice kanske orkar gå upp och följa med också. Hon tog min kudde imorse så jag tänker krafsa snö på henne...

/ Love