Varför denna kvinna-manuppdelning hela tiden?
Sidan 99 handlar om självdisiplin och hur man kan utveckla den. Allra sist på sidan har man den dåliga smaken att ge två exempel på hur man kan tänka. Ett exempel är för män där man föreslår att de ska öva på självdiciplinen genom att hålla hastighetsgränserna med bilen en hel dag.
Det andra tankeexemplet är för kvinnor och består i en liten klapp på huvudet och en försäkran om att självdiciplin inte är något farligt och inte ska förväxlas med det självplågeri som många stora starka män ägnar sig åt.
Tips 1 tilltalar min personlighet men jag är trött på att alltid placeras i det manliga facket. Varför envisas så många människor med att dela in i manligt och kvinnligt när planeten är befolkad av miljontals individer som samtliga har en helt egen bild av verkligheten.
I just det här exemplet hade det räckt med två helt vanliga tanketips (som resten av boken) utan denna tråkiga könsindelning som spär på inställningarna att män är våghalsar som bör dämpas och kvinnor är fegisar som behöver pushas.
Låt mig slippa det här i fortsättningen!
excel igen
Men du! Försök förklara för mig hur datuminställningen kan automformatera 090529 till 09-nov-2147. Jag kan förstå den 9:de men november år 2147 känns lite omotiverat. Eller?
Det här med open source
Någonstans såddes ändå ett frö av nyfikenhet och tanken att någongång lämna windowsgnällandet bakom mig och gå över till Linux har funnits ett tag nu.
När min nya minidator först levererades med fula xp och sedan dessutom var på obegriplig danska gjorde jag slag i saken och installerade Ubuntu som påstods vara den mest användarvänliga versionen av linuxoperativsystem.
Tre dagar senare sitter jag fortfarande kvar framför datorn utan att egentligen ha producerat något som helst vettigt. Det enda som fungerat hittills är mitt vanliga bredband. Inte en enda annan grej har flutit smärtfritt. Det nya mobila bredbandet vägrar fungera eftersom modemet är nytt och ingen fixat till någon fin kod som det kan förstå.
Det tog faktiskt bara en dag innan jag började tröttna på allt krångel och ville ha tillbaka Bills skapelse men det var långt ifrån enkelt.
Har man en dator utan cdläsare så finns det ett antal sätt man kan försöka få tillbaka fabriksinställningarna.
-Man kan försöka starta den automatiska fabriksåterställningen (som Linux förstörde när det intstallerades)
-Man kan försöka skapa en usb att boota med (vilket vägrar fungera med Linux)
-Man kan köpa en extern dvdvbrännare för många hundralappar som inte fyller någon som helst funktion i hemmet förutom att köra recovery-skivan (vilket såklart inte går eftersom precis just den externa inte fungerar alls med Linux)
-Man kan slå datorn i golvet och hoppas få ut på någon försäkring (har inte kommit dit riktigt ännu men det är nära)
-Man kan köra Killdisc ooch hoppas att någonting ska hända efter att datorn formaterats om i 8 timmar (återkommer med Linuxproblemet med det här alternativet så snart 8 timmar gått)
Excel=kattskit
meh
Det utlovade verbala kriget i inlägget innan avblåstes när svaret jag fick innehöll alltigenom övertrevligt kundbemötande. Jag kunde inte ens läsa in något mellan raderna fast jag gjorde goda försök.
Tråkigt!
Jag hämnades genom att inte gå på klassfesten. Inget krig inget fest. Punkt.
Vad hände här?
Det finns ju sådana där företag som specialicerat sig på att anordna återföreningar för avgångsklasser.
Dvs trycka ihop folk som inte tyckte om varandra för 10 år sedan och som definitivt inte tycker om varandra idag. Mata dem med uppvärmd, massproducerad mat, supa dem fulla på dyr sprit och sen ta 410kr för allt jobb som de inte ens utfört själva utan delegerat ut på någon stackars klassansvarig.
Som man kan ana av min fräna ton så har jag inga stora sympatier för sådana företag. Jag har faktiskt suttit här hemma i 10 år och bara väntat på att jag ska få en sån där inbjudan. Inte för att jag har några planer på att återförenas utan mer för att i lugn och ro leta fel hos företaget och sedan få ägna mig åt regelrätt, alternativt regelvidrig, bajskastning på den ansvariga eller valfri som råkar stå i vägen....
Varför är jag då så glad idag?
Efter en heldag med redovisningar borde jag ligga utslagen på hallgolvet tills Någon kommer hem och plockar upp spillrorna. Så är dock inte fallet. Jag möttes på tröskeln av ett litet fult brev från det här äckliga företaget som tänker skuffa ihop, förlåt, återförena min högstadieklass. Brevet innehöll en klasslista och förutom att de glömt några personer (och lagt till några andra) så var det en specifik rad som fångade min uppmärksamhet. Telefonnummersraden!
Först blev jag irriterad... sen blev jag irriterad igen... och som avslutning spydde jag välformulerad galla i 30 minuter innan jag kunde sätta mig där jag sitter nu. Luta mig tillbaka och bara njuta av mitt verk. Jag inväntar svar med samma känsla som barndomens julaftonsmornar...
Givetvis ska ni få följa händelseförloppet live här i bloggen... eller ja... iaf med enbart minuters fördröjning...
Läs och njut.
Jennys triumf mot Barabamba
Hej....
Jag fick idag en klasslista från er. Det första jag reagerade på var att samtliga namn efterföljdes av telefonnummer. Jag har aldrig medgett att mina personuppgifter ska lämnas ut och blir lite irriterad på att se mitt nummer i ett sånt här utskick. Jag antar att eftersom jag inte har skyddat nummer så är det inget jag kan göra åt det men det tar inte slut där...
När jag följer raden med mitt namn till kolumnen med telefonnummer så möts jag inte av den välkända sifferkombinationen jag väntat mig utan av ett helt främmande nummer. Vad hände här? Det hade väl varit ok om ni fått tag på ett gammalt nummer men det här numret har jag aldrig sett i hela mitt liv...
Efter en snabb sökning på internet ser jag att numret tillhör en Mikael som visserligen bor i samma område som mig men ändå ett par hus bort. Frågan jag har till er nu är: Vad i hela friden fick er att koppla ihop mig med denna Mikael? Har ni bara slumpat fram ett nummer med abonnemang i svartbäcken eller såg ni den här Mikael på stan och tänkte att den där snubben är grym, han är säkert mannen i Jennys liv. Eller är det kanske så att den här stackaren blev över på förra återföreningen ni anordnade och jag fick bli något jumbopris som han tilldelades när han 03.05 låste in sig på toaletten och vägrade gå hem utan ragg.
I vilket fall som helst så är det inte mitt nummer ni har. Vilket iofs är helt i sin ordning då jag faktiskt började det här meddelandet med att gnälla om att ni lämnat ut mitt nummer till den stora massan... jag tar tillbaka det gnället nu eftersom det bevisligen inte längre är befogat. Problemet löst.
Tack för er tid och ha en trevlig helg...
Mitt riktiga nummer behåller jag dock för mig själv. Med tanke på att det varken tillhör ett opersonligt kontantkort eller är skyddat så behövs inga jätteinsatser från er sida för att hitta det. Jag rekommenderar starkt eniro...
Vänliga hälsningar Jenny