Jenny 2009

Jag bara älskar saker som irriterar mig. Inte jobbiga saker då utan mest såna där fåniga saker som man kan reta upp sig på & spy galla över och sen gå vidare utan att alltför många dött i striden. Idag dök ett sånt litet irritationsmoment upp.
Det finns ju sådana där företag som specialicerat sig på att anordna återföreningar för avgångsklasser.
Dvs trycka ihop folk som inte tyckte om varandra för 10 år sedan och som definitivt inte tycker om varandra idag. Mata dem med uppvärmd, massproducerad mat, supa dem fulla på dyr sprit och sen ta 410kr för allt jobb som de inte ens utfört själva utan delegerat ut på någon stackars klassansvarig.
Som man kan ana av min fräna ton så har jag inga stora sympatier för sådana företag. Jag har faktiskt suttit här hemma i 10 år och bara väntat på att jag ska få en sån där inbjudan. Inte för att jag har några planer på att återförenas utan mer för att i lugn och ro leta fel hos företaget och sedan få ägna mig åt regelrätt, alternativt regelvidrig, bajskastning på den ansvariga eller valfri som råkar stå i vägen....

Varför är jag då så glad idag?
Efter en heldag med redovisningar borde jag ligga utslagen på hallgolvet tills Någon kommer hem och plockar upp spillrorna. Så är dock inte fallet. Jag möttes på tröskeln av ett litet fult brev från det här äckliga företaget som tänker skuffa ihop, förlåt, återförena min högstadieklass. Brevet innehöll en klasslista och förutom att de glömt några personer (och lagt till några andra) så var det en specifik rad som fångade min uppmärksamhet. Telefonnummersraden!
Först blev jag irriterad... sen blev jag irriterad igen... och som avslutning spydde jag välformulerad galla i 30 minuter innan jag kunde sätta mig där jag sitter nu. Luta mig tillbaka och bara njuta av mitt verk. Jag inväntar svar med samma känsla som barndomens julaftonsmornar...

Givetvis ska ni få följa händelseförloppet live här i bloggen... eller ja... iaf med enbart minuters fördröjning...
Läs och njut.

Jennys triumf mot Barabamba

Hej....
Jag fick idag en klasslista från er. Det första jag reagerade på var att samtliga namn efterföljdes av telefonnummer. Jag har aldrig medgett att mina personuppgifter ska lämnas ut och blir lite irriterad på att se mitt nummer i ett sånt här utskick. Jag antar att eftersom jag inte har skyddat nummer så är det inget jag kan göra åt det men det tar inte slut där... 

När jag följer raden med mitt namn till kolumnen med telefonnummer så möts jag inte av den välkända sifferkombinationen jag väntat mig utan av ett helt främmande nummer. Vad hände här? Det hade väl varit ok om ni fått tag på ett gammalt nummer men det här numret har jag aldrig sett i hela mitt liv...

Efter en snabb sökning på internet ser jag att numret tillhör en Mikael som visserligen bor i samma område som mig men ändå ett par hus bort. Frågan jag har till er nu är: Vad i hela friden fick er att koppla ihop mig med denna Mikael? Har ni bara slumpat fram ett nummer med abonnemang i svartbäcken eller såg ni den här Mikael på stan och tänkte att den där snubben är grym, han är säkert mannen i Jennys liv. Eller är det kanske så att den här stackaren blev över på förra återföreningen ni anordnade och jag fick bli något jumbopris som han tilldelades när han 03.05 låste in sig på toaletten och vägrade gå hem utan ragg.

I vilket fall som helst så är det inte mitt nummer ni har. Vilket iofs är helt i sin ordning då jag faktiskt började det här meddelandet med att gnälla om att ni lämnat ut mitt nummer till den stora massan... jag tar tillbaka det gnället nu eftersom det bevisligen inte längre är befogat. Problemet löst.

Tack för er tid och ha en trevlig helg...

Mitt riktiga nummer behåller jag dock för mig själv. Med tanke på att det varken tillhör ett opersonligt kontantkort eller är skyddat så behövs inga jätteinsatser från er sida för att hitta det. Jag rekommenderar starkt eniro...

Vänliga hälsningar Jenny

Det finns få saker jag avskyr så mycket som att vakna till ett alarm och tvingas gå upp fast jag helst vill sova vidare. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är. Vaknar jag av mig själv kan jag gå upp hur tidigt/sent som helst och ändå vara glad men så fort någon form av väckning är inblandat så mörknar hela min värld.

Idag är det perfekt ruskväder för warcraft men.. så klart... någon har planerat in en heldag med föreläsningar i geofysik så det är väl bara att sätta sig i bilen och fara iväg antar jag.

Igår tog jag en bild på sedimentära avlagringar där man minst av allt vill ha dem :)

Jag börjar bli olidligt trött på att åka ut i fält för att titta på saker som möjligtvis var ytterst tydligt för så där en 100 miljoner år sedan men som idag mest är regn och blåst och uttråkade elever. Man kan misstänka att det inte blir roligare med tiden heller när även doktoranden anslöt sig till vårat mackkastande.

Sandsten!
Där har ni sammanfattningen från veckans seriösa del. Mer finns inte att säga. Den oseriösa delen däremot.... den delen som mestadels fördrevs i minibussen gav upphov till internskämt av sådan mängd att Jällatiden nästan hamnar i lä. Vi var 5 personer med ytterst låg humor och en stackars vuxen som försökte stänga av öronen.
Vuxen vs. resten av bilen. Exempel 1:
Jag svänger in på parkeringen vid Hammershus och får syn på jordens största vattenpöl. Ett snabbt Gasa! från Åsa är allt som behövs och med gasen i botten sprutar minibussen fram genom vattenpölen/minihavet. Efter 6e gången genom vattnet lyckas jag slita mig från gapskrattandet så pass att jag kan slänga ett öga bak i bilen. Längst bak sitter Den Vuxna. Hon är helt oberörd och tittar ut genom fönstret utan att låtsas om att rutorna är täckta av lervatten. Hon ler inte ens. Det är här någonstans jag börjar inse vilken terrorvecka det här varit för henne. Stackars människa.


Det bästa med Bornholm är alla roliga skyltar.