10 dagar senare

För 10 dagar sen slutade bilen låta som en traktor. Jag ska inte säga att bilen samtidigt slutade fungera som en normal bil för det slutade den med långt före förra söndagen men man kan nog påstå att bilens funktioner defintivt hamnade på fel sida av OK-strecket. Sedan dess har jag cyklat, jagat hundvakt, letat bil, provkört bil, cyklat lite mera, lämnat hundarna ensamma för mycket och sen provkört några bilar till.
Jag ska inte sägar att jag inte hittade någon bil för det gjorde jag. Problemet var bara att det aldrig kändes helt 100. Antingen var de för dyra eller för långt körda eller för plastiga eller för bruna. Ibland hade de ingen dragkrok och vissa hade äckligt nog klädsel gjord på gamla kor.

Så en dag satte jag mig i en snygg ljusblå bil och det sa Klick! Allt var perfekt. Bilen talade till mig och den sa
-Kom så gör vi allt det där vi alltid drömt om.... bara du och jag!
Det fanns bara ett problem. Eller två. Men det ena var inget problem efter ett tag. Det ena var priset. Det låg en bit över budget och jag trodde fortfarande på illusionen att jag tids nog skulle hitta en billigare bil som kändes lika bra. Så fel man kan ha.
Det andra felet var motorn. Den var stor och törstig.
Ja! jag vill ha en bil vars motor får folk att höja på ögonbrynen (hände mig 5 gånger under tiden jag funderade på att köpa bilen).
Ja! jag vill ha en bil som faktiskt rör sig framåt över den hastighet som man förväntar sig när man gasar.
Ja! jag kommer köra som ett svin.
Ja! jag är rädd om mitt körkort men
Nej! jag är inte beredd att betala för nöjet i allt ovanstående.
Jag var tvungen att släppa taget om min älskade.

Så idag. När hoppet nästan lämnat mig som ett tomt människoskal stod den där. Kselfen...
Samma bil. Samma känsla. Samma leende på förarens läppar.
Fördel: nyare, ej otursförföljd årgång.
Fördel: mindre törstande
Fördel: mera bling
Inte samma snygga färg och inte samma häftiga motor men ändå tillräckligt för att få mig att försälska mig igen.

Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset... det är xenonljus Jonatan. Det är Nangijala....

En snabbis

Tänkte bara puffa lite för mitt lilla hjälpaandersblienbättremänniskaprojekt.
Hans Lista har ju sagt åt honom att äta vegetariskt i en vecka och som grönsaksdyslektiker behöver han en del hjälp. Vem är då bättre på vegetarisk mat för köttätare än just vegetarianen som bor med en fd köttätare (visst fuskar han ibland men så länge han inte tar hem liken hit så blundar jag hårt).

Anders tänker dessutom slå två Listpunkter i en smäll och blogga om mardömsveckan så hela resan kommer kunna följas här -->
Titta in på vegetariska veckan...

Stackars övergivna bloggen

Det händer inte så mycket här för tillfället. På bloggen alltså. Här i mitt liv händer en hel del. Jobbar, pluggar och tränar. Som vanligt alltså. Inget som framkallar aggressioner eller kretivitet nog att publicera något läsvärt. 
Dock betyder inte bloggtorka att det inte skrivs något alls. Om man är intresserad av journalistik kan man ju kika in ett par minuter på min
kursblogg och läsa mitt inlägg om nyhetsvärdering.

Jag har hittat sommarkurserna jag vill läsa. Distans är en förutsättning då jag tänkt jobba ihop lika mycket stålar som förra året och av de 400 kurserna studera.nu listat var 25 mer eller mindre intressanta. 2 var mer än intressanta. De 2 är kurserna jag alltid drömt om. Visste någon att det finns universitetskurser i kajak och klippklättring?
De innebär 4 veckor i växjö mitt i alla andra resor jag vill göra men det ska gå.

Lycka

Lycka går att köpa för pengar. För närmare bestämt 1040kr...
Jag har legat i krig med min kamera sedan första dagen vi möttes. Nu visar det sig att det varken är en usel kamera eller en usel fotograf som är skurken. Det skyldiga är två usla objektiv!

Igår runt 15 la jag en beställning på ett Canon EF 50/1.8 II och idag samma tid hade jag det i min hand. Jag får tacka Japanphoto för den fantastiskt snabba servicen. Nu ska jag ägna resten av kvällen åt fotografering i ljusbrist... något mina andra objektiv påstår är helt omöjligt 


Måndag

Jag är sugen på godis... Eller egentligen inte sugen. Jag VILL ha godis. Mest för att jag är inne på dag 2 av den sötsakslösa månaden.

Journalistikkursen är läskig. Först sitter jag med en text och ändrar och ändar. Vet ni hur många möjliga kombinationer man kan påta ihop när man har 1500 tecken till sitt förfogande? En hel det kan jag berätta...
Sen när jag äntligen tagit beslutet att artikeln är klar så lämnar jag in den och vad händer då? Jo, man blir totalsågad så klart. Efter ungefär en kvart har jag slutat spruta eld och läser igenom kritiken igen bara fär att upptäcka att den inte var så farlig som jag först trott. Då är det bara att resa sig igen. Borsta av kläderna, blicka framåt och springa vidare rakt in i väggen som är påföljande veckas uppgift.
Förhoppningsvis kommer den här kursen bära ränta. Under tiden är det bara att bereda sig på otaliga smärtsamma fall...