Jenny 2009

På uppmaning av min(a) läsare ska jag nu väcka liv i min sovande blogg. De senaste månaderna har jag inte haft så mycket läsvärt att berätta om. Hur kul hade det varit om jag 5 gånger om dagen berättade vilka dailys jag gjort på wow. Inte intressant!

Men nu... nu rör det på sig. Och det rör sig snabbt. Jag drivs av en rastlöshet som världen aldrig tidigare skådat! Jag driver min omgivning till vansinne med mina frågor, mitt tjat, mina evinnerliga diskussioner och min vilja att göra allt på en gång. Detta, gott folk, kommer leda till bedrifter utan dess like.

To be continued!

Den här journalistikkursen får mig att ta avstånd från meningslösa inlägg utan nyhetsvärde. Tragiskt. För att jag ska komma på andra tankar och fortsätta mitt kreativa svammel inför jag nu twitter på bloggen. Här brevid kan ni läsa mitt microbloggande.

På så sätt kan jag snabbt meddela världen vad som händer i mitt liv även när jag inte är internetansluten (vilket händer skandalöst många perioder nu under våren)

Har jag sagt att jag åker till Spanien imorgon? Grottresa till Mallorca.

Lycka går att köpa för pengar. För närmare bestämt 1040kr...
Jag har legat i krig med min kamera sedan första dagen vi möttes. Nu visar det sig att det varken är en usel kamera eller en usel fotograf som är skurken. Det skyldiga är två usla objektiv!

Igår runt 15 la jag en beställning på ett Canon EF 50/1.8 II och idag samma tid hade jag det i min hand. Jag får tacka Japanphoto för den fantastiskt snabba servicen. Nu ska jag ägna resten av kvällen åt fotografering i ljusbrist... något mina andra objektiv påstår är helt omöjligt 

Det gick ju det där också. Har aldrig varit på en kyrkobegravning förut då det i min familj är det borgeliga begravnigar som gäller. En erfarenhet rikare är jag nu ännu mer säker på att det är en borgelig bergravning jag vill ha. Prästen var säkert jättetrevlig men jag är lite skeptisk till allt detta välsignande och korstecknande och sjungande och beende.

Har tydligen varit lite luddig i vem det är som dött. Några av våra bästa vänner fick en liten liten bebis för 7 månader sen. Tyvärr var den lilla bebisen inte som andra. En hel läkarkår stod maktlösa och efter 6 månader på sjukhus tröttnade Liten på att vara sjuk och reste tillbaka dit hon kom från.
Så det var en miniatyrkista som idag sänktes ner i jorden till Eric Claptons Tears in heaven.

Regler på min begravning:
-klädsel valfri men färgglad. inget svart/grått tillåtet.
-inga psalmer, inget dravel och inget snack om änglar och herrar. men man får gärna spela lite bra musik om man vill...
-tänk Jenny och inget annat när du planerar arrangemanget. jag skulle bli ytterst besviken om en endaste människa kunde hävda: Hon fick i alla fall en värdig begravning efteråt.
-definitiv inget fotande, filmande eller på annat sätt förevigande av eländet. vill du minnas mig så ta hellre fram någon gammal fin bild där jag ser glad ut än en bild på gråtande människor och en trälåda

OM listan hade varit färdig så hade jag publicerat den här för ett par dagar sedan som utlovat. Nu är inte listan färdig och jag ser fram emot 2 timmar av beslutsångest innan den slutgiltiga versionen ska vara klar när vi åker iväg till födelsedagskalaset....
Var inte oroliga. Ni kommer också få se listan. Tids nog. Imorgon blir det ju körförbud på bilen så vad passar bättre då än att sitta här och visa listan för er :) 

Jag jobbar inatt men sen är jag ledig ända till maj. Med ledig menar jag då klassrumsledig för jag jobbar varje helg och har så där en 3-4 kurser som ska läsas. Men ändå. Att slippa gå upp på morgonen och få välja studie plats och tid själv känns som en halvårslång semester.

Men inget går upp emot att äntligen slippa stanken av död häst....
synd bara att jag måste tillbaka dit en gång till....

Häromdagen hörde jag Bart Simpson under en fight med Principal Skinner triumferande utbrista: Kids don't die!
Jag fastnade verkligen för de där orden...
...tyvärr är det inte sant.
Han har blivit överbevisad inte en utan två gånger på lika många dagar.

I förrgår skördade det avskyvärda viruset ytterligare ett offer. Det har varit lugnt här snart två år och jag hade nästan förträngt att det fanns när min lilla kissebebisfavorit började visa de så välkända tecknen.

Sen hann det bara gå 24 timmar innan nästa lilla bebis vandrade vidare. Lilla Saga blev bara 6 månader. Det värsta är att sitta brevid två av sina bästa vänner och se dem sörja sitt förlorade barn och veta att det inte finns någonting i hela världen man kan säga eller göra som mildrar smärtan. Allt man kan göra är finnas där...