10 dagar senare
För 10 dagar sen slutade bilen låta som en traktor. Jag ska inte säga att bilen samtidigt slutade fungera som en normal bil för det slutade den med långt före förra söndagen men man kan nog påstå att bilens funktioner defintivt hamnade på fel sida av OK-strecket. Sedan dess har jag cyklat, jagat hundvakt, letat bil, provkört bil, cyklat lite mera, lämnat hundarna ensamma för mycket och sen provkört några bilar till.
Jag ska inte sägar att jag inte hittade någon bil för det gjorde jag. Problemet var bara att det aldrig kändes helt 100. Antingen var de för dyra eller för långt körda eller för plastiga eller för bruna. Ibland hade de ingen dragkrok och vissa hade äckligt nog klädsel gjord på gamla kor.
Så en dag satte jag mig i en snygg ljusblå bil och det sa Klick! Allt var perfekt. Bilen talade till mig och den sa
-Kom så gör vi allt det där vi alltid drömt om.... bara du och jag!
Det fanns bara ett problem. Eller två. Men det ena var inget problem efter ett tag. Det ena var priset. Det låg en bit över budget och jag trodde fortfarande på illusionen att jag tids nog skulle hitta en billigare bil som kändes lika bra. Så fel man kan ha.
Det andra felet var motorn. Den var stor och törstig.
Ja! jag vill ha en bil vars motor får folk att höja på ögonbrynen (hände mig 5 gånger under tiden jag funderade på att köpa bilen).
Ja! jag vill ha en bil som faktiskt rör sig framåt över den hastighet som man förväntar sig när man gasar.
Ja! jag kommer köra som ett svin.
Ja! jag är rädd om mitt körkort men
Nej! jag är inte beredd att betala för nöjet i allt ovanstående.
Jag var tvungen att släppa taget om min älskade.
Så idag. När hoppet nästan lämnat mig som ett tomt människoskal stod den där. Kselfen...
Samma bil. Samma känsla. Samma leende på förarens läppar.
Fördel: nyare, ej otursförföljd årgång.
Fördel: mindre törstande
Fördel: mera bling
Inte samma snygga färg och inte samma häftiga motor men ändå tillräckligt för att få mig att försälska mig igen.
Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset... det är xenonljus Jonatan. Det är Nangijala....
Jag ska inte sägar att jag inte hittade någon bil för det gjorde jag. Problemet var bara att det aldrig kändes helt 100. Antingen var de för dyra eller för långt körda eller för plastiga eller för bruna. Ibland hade de ingen dragkrok och vissa hade äckligt nog klädsel gjord på gamla kor.
Så en dag satte jag mig i en snygg ljusblå bil och det sa Klick! Allt var perfekt. Bilen talade till mig och den sa
-Kom så gör vi allt det där vi alltid drömt om.... bara du och jag!
Det fanns bara ett problem. Eller två. Men det ena var inget problem efter ett tag. Det ena var priset. Det låg en bit över budget och jag trodde fortfarande på illusionen att jag tids nog skulle hitta en billigare bil som kändes lika bra. Så fel man kan ha.
Det andra felet var motorn. Den var stor och törstig.
Ja! jag vill ha en bil vars motor får folk att höja på ögonbrynen (hände mig 5 gånger under tiden jag funderade på att köpa bilen).
Ja! jag vill ha en bil som faktiskt rör sig framåt över den hastighet som man förväntar sig när man gasar.
Ja! jag kommer köra som ett svin.
Ja! jag är rädd om mitt körkort men
Nej! jag är inte beredd att betala för nöjet i allt ovanstående.
Jag var tvungen att släppa taget om min älskade.
Så idag. När hoppet nästan lämnat mig som ett tomt människoskal stod den där. Kselfen...
Samma bil. Samma känsla. Samma leende på förarens läppar.
Fördel: nyare, ej otursförföljd årgång.
Fördel: mindre törstande
Fördel: mera bling
Inte samma snygga färg och inte samma häftiga motor men ändå tillräckligt för att få mig att försälska mig igen.
Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset... det är xenonljus Jonatan. Det är Nangijala....
Kommentarer
Trackback