pippi vs kattflocken 1:0
Jag har en del udda reflexbeteenden efter alla år med djuren. En av de reflexerna är att alltid kasta mig upp och kasta katter över hela rummet när jag hör något som piper i dödsskräck. Det är en kvarleva efter alla år med kombinationen musuppfödning/kattflocksägare.
Nu var det 4 år sedan jag fick rädda någon livrädd liten varelse. Då var det en husmus som byggt bo i garderoben och sen gett sig ut på upptäcktsfärd i hallen. Det var en oväntad men inte helt omöjlig liten gäst som fick sitt liv räddat den gången.
Det som hände imorse var däremot helt astronomiskt omöjligt.
Jag kom hem från jobbet lite lagom trögtänkt... så där som man blir efter 24 timmar utan sömn och 15 timmar bakom ratten. satte mig i soffan och slog på datorn. Medans jag skummar igenom inkorgen hör jag det där välkända skriket-för-livet och kastar mig upp.
Notera nu att det är lika troligt att hitta en utomjording under soffan som det är att mina katter ska ha tagit något ätbart som fortfarande lever. Bu brukar bära runt på IKEA-råttan och mina strumpor men de brukar sällan skrika för sina liv.
Mitt betende är alltså helt reflexmässigt eftersom jag vet att det inte finns någonting att rädda.
Exakt hur tror ni att mitt halvslöa beteende förvandlades när jag upptäckte att det satt en dunig blåmesunge mellan Bu och Knyttet. Jag har svaga minnesglimtar av att jag på något sätt skrämde iväg samtliga katter och lyckades väcka G i samma andetag...
G fick agera kattvakt medans jag lirkade fram pippi bakom tvn. En minut senare, under ivrigt fotande, släpptes bebisen lös på balkongen varefter den snabbt flydde ner i syrenbersån.
Nattens andra liv räddat!
Återkommer om det första som var en betydligt blodigare historia....
Nu var det 4 år sedan jag fick rädda någon livrädd liten varelse. Då var det en husmus som byggt bo i garderoben och sen gett sig ut på upptäcktsfärd i hallen. Det var en oväntad men inte helt omöjlig liten gäst som fick sitt liv räddat den gången.
Det som hände imorse var däremot helt astronomiskt omöjligt.
Jag kom hem från jobbet lite lagom trögtänkt... så där som man blir efter 24 timmar utan sömn och 15 timmar bakom ratten. satte mig i soffan och slog på datorn. Medans jag skummar igenom inkorgen hör jag det där välkända skriket-för-livet och kastar mig upp.
Notera nu att det är lika troligt att hitta en utomjording under soffan som det är att mina katter ska ha tagit något ätbart som fortfarande lever. Bu brukar bära runt på IKEA-råttan och mina strumpor men de brukar sällan skrika för sina liv.
Mitt betende är alltså helt reflexmässigt eftersom jag vet att det inte finns någonting att rädda.
Exakt hur tror ni att mitt halvslöa beteende förvandlades när jag upptäckte att det satt en dunig blåmesunge mellan Bu och Knyttet. Jag har svaga minnesglimtar av att jag på något sätt skrämde iväg samtliga katter och lyckades väcka G i samma andetag...
G fick agera kattvakt medans jag lirkade fram pippi bakom tvn. En minut senare, under ivrigt fotande, släpptes bebisen lös på balkongen varefter den snabbt flydde ner i syrenbersån.
Nattens andra liv räddat!
Återkommer om det första som var en betydligt blodigare historia....
Kommentarer
Trackback