Jenny 2009

Efter sommarens gastkramande upplevelser tänkte jag mig någon stillsam höstaktivitet där jag inte riskerar att dö vid minsta lilla misstag. Min sparringpartner från juju-tsun tänkte tönta till det rejält och lyckades faktiskt dra med mig på ett pass idag. Jag kan motvilligt medge att det var ganska kul. Jag är rent ut sagt helt värdelös men att erkänna sig besegrad och ge upp är inte min grej.
Därför kommer jag nu ägna resten av terminen åt att lära mig dansa streetjazz. Utgångspunkten är långt under nollstrecket så det kan ju faktiskt bara bli bättre.
Jag är en sån person som brukar dra skämtet om att dansgolvet är till för dem som inte har råd att stå i baren så bara att ta mig till träningen varje söndag kommer bli en prestation i klass med en 45-meters firning. Att sen gå från det stela, okoordinerade rörelsemönstret jag visade prov på idag till att faktiskt dansa är tuffare än...  än.... äsch... jag kommer inte på något i hela världen som förefaller svårare/otroligare för tillfället...

Ramhällstaket känns helt plötsligt helt genomförbart...

Och du som sitter där och fnissar... Anders... jag hör dig nog. Ett negativt ljud och du kommer kunna sjunga högsta stämman i kyrkokören resten av ditt liv,..