Sönderbiten
Som vanligt efter en helg med Elder är man åtskilliga blåmärken rikare.
(Synd att vi inte har fler föreläsningar Anders... det här skulle hålla oss sysselsatta länge :P)
Tapeterna i köket kom upp som de skulle. Gick faktiskt riktigt bra med tanke på att det var första gången jag tapetserade... Det hade varit enklare om man var två. En som tapetserade och en som höll reda på hunden. Favoriterna var att bära iväg med tapetborste och svampar.... eller hoppa på en nyklistrad tapet som låg och svällde. Jag var måttligt road!
Promenaderna till stallet var ett kapitel för sig. Hunden är alltså en 14-månaders riesen med dåligt psyke och noll hyffs. Han väger runt 35-40 kg och det är inget som helst nöje att gå på promenad med honom. Han drar något ofantligt och kan varken hålla sig på rätt sida eller på vägen! Ser han ett träd han vill kissa på så drar han helt sonika iväg en till trädet. Lyckas man då mot alla odds stoppa honom så stannar han inte upp och kollar varför det tog stopp utan han knallar helt enkelt iväg till nästa träd han får syn på. Underbart!
Fast värst är ändå bitandet. Han är alltså en bit över ett år och bits som en valp som byter tänder. OCh det är stört omöjligt att få honom att sluta. Åtskilliga hundspykologer och tränare har försökt få ordning på hunden men ingen har lyckats hittills. Jag misstänker att det beror mest på förhållandet mellan ägare/hund. När jag har haft Elder mer än 2 dagar brukar han lugna sig. Det känns bara så meningslöst att lägga ner ett enormt jobb på att träna honom när man vet att han bara hinner hem så är allt raserat igen...
Det finns iaf en possitiv sak med att vara hundvakt åt ett monster. Man uppskattar sina egna hundar desto mer när man kommer hem igen.
(Synd att vi inte har fler föreläsningar Anders... det här skulle hålla oss sysselsatta länge :P)
Tapeterna i köket kom upp som de skulle. Gick faktiskt riktigt bra med tanke på att det var första gången jag tapetserade... Det hade varit enklare om man var två. En som tapetserade och en som höll reda på hunden. Favoriterna var att bära iväg med tapetborste och svampar.... eller hoppa på en nyklistrad tapet som låg och svällde. Jag var måttligt road!
Promenaderna till stallet var ett kapitel för sig. Hunden är alltså en 14-månaders riesen med dåligt psyke och noll hyffs. Han väger runt 35-40 kg och det är inget som helst nöje att gå på promenad med honom. Han drar något ofantligt och kan varken hålla sig på rätt sida eller på vägen! Ser han ett träd han vill kissa på så drar han helt sonika iväg en till trädet. Lyckas man då mot alla odds stoppa honom så stannar han inte upp och kollar varför det tog stopp utan han knallar helt enkelt iväg till nästa träd han får syn på. Underbart!
Fast värst är ändå bitandet. Han är alltså en bit över ett år och bits som en valp som byter tänder. OCh det är stört omöjligt att få honom att sluta. Åtskilliga hundspykologer och tränare har försökt få ordning på hunden men ingen har lyckats hittills. Jag misstänker att det beror mest på förhållandet mellan ägare/hund. När jag har haft Elder mer än 2 dagar brukar han lugna sig. Det känns bara så meningslöst att lägga ner ett enormt jobb på att träna honom när man vet att han bara hinner hem så är allt raserat igen...
Det finns iaf en possitiv sak med att vara hundvakt åt ett monster. Man uppskattar sina egna hundar desto mer när man kommer hem igen.
Kommentarer
Trackback